Lägrets historia
|
|
Den
1 september 1939 angreps Polen av det nazistiska Tyskland. Sovjetunionen
angrep Polen ca tre veckor efter Tyskland. Polens hela territorium befann
sig nu under ockupation.
I
de erövrade områdena införde nazisterna skrämsel- och
terrorpolitik bland det polska folket. Den nazistiska säkerhetstjänsten
genomförde hundratals arresteringsaktioner för att eliminera dem som
skulle kunna hota det Tredje rikets säkerhet. Först och främst ville
man isolera och likvidera olika slags ledare som kunde uppmuntra folket
att kämpa för frihet. Nazisterna ville även utplåna den
nationella egenarten hos polackerna och ville på det sättet få
gott om lydiga slavarbetare i sitt nya Lebensraum
(ty. livsrum). Därför sattes flera tusen polska intellektuella, lärare,
präster, officerare, konstnärer och till och med ungdomar i fängelse.
Ockupationsmakten fick omgående brist på fängelseplatser och behövde en ny plats för inkvarteringen av omkring 10 000 polska politiska fångar. Speciella kommissioner valde de före detta polska kasernerna i staden Oœwiêcim (på tyska Auschwitz) som platsen för ett nytt koncentrationsläger. Auschwitz var beläget vid de två floderna Wis³a och Sola, vilka gav stora möjligheter att dölja förbrytelser och gjorde eventuella flyktförsök mycket svårare. Man tvångsförflyttade även det polska folket från kringliggande byar och skapade ett speciellt skyddsområde, Interessengebiet, vilket ytterligare skulle isolera lägret. Oœwiêcim var en av de viktigaste järnvägsknutarna i det ockuperade Polen och lägrets läge gav också möjligheter att ta emot stora järnvägstransporter med fångar.
Våren
1940 grundades Konzentrationslager Auschwitz (KL Auschwitz), och
SS-Hauptsturmführer Rudolf Höss utnämndes till kommendant. I mitten av
maj 1940 kom tillsammans med SS-Rapportführer Gerhard Palitzsch en grupp
med 30 tyska kriminella fångar från lägret i Sachsenhausen.
Just dessa hänsynslösa yrkesbrottslingar blev s.k. funktionärsfångar
– ett komplement till SS-männens terror bland vanliga fångar.
Den
14 juni 1940 anlände den första lasten till KL Auschwitz, 728 polska
politiska fångar från fängelset i Tarnów. Auschwitz skulle
vara den absoluta slutstationen för dem och tusentals andra människor från
hela Europa. Efter ett tal av lägrets chef Karl Fritsch till de nyanlända
fångarna, hade dessa inte några ytterligare förhoppningar om
sitt öde. Fritsch brukade säga till fångarna att de inte hade
kommit till ett sanatorium utan till ett tyskt koncentrationsläger, och därifrån
fanns det bara en utgång – nämligen genom krematoriets skorsten.
Den cyniska skriften ”Arbeit macht frei” (arbete ger frihet) på
huvudporten, där ordet frihet betydde döden, stärkte bara fångarna
i sin övertygelse. Ursprungligen
tillämpades bara en utrotningsmetod gentemot fångarna i KL
Auschwitz – nämligen omänskligt hårt arbete i kombination med svält
och psykisk terror (Vernichtung
durch Arbeit). Vid
den brutala mottagningsprocessen förlorade fångarna sin tidigare
identitet och blev endast dödsdömda nummer på en lista i lägrets
dokumentering. Fångens status i lägret bestämdes bara av färgen på
triangeln av tyg, vilken fästes på de blågrå randiga fångdräkterna.
Färgtrianglarna hade som uppgift att märka ut olika kategorier av fångar:
politiska fångar, judar, zigenare, homosexuella osv. Under
de första månaderna av lägrets existens rekryterades fångarna
först och främst för utbyggnaden av lägret. Så småningom började
man använda fångarna som billig arbetskraft inom nästan alla
grenar av den tyska industrin, huvudsakligen då inom rustnings- och
kemiindustri. I närheten av KL Auschwitz tillkom flera fabriker som hörde
till de mest kända tyska koncernerna,
t ex IG Farbenindustrie AG, Krupp, DAW, Siemens-Schuckertwerke AB
och Hermann Göring Werke. Fångarna tvingades jobba i genomsnitt
elva timmar per dag. Istället för lön fick de för sitt slavarbete
endast en skål med stinkande kålrotssoppa, en liten bit oftast
mögligt bröd, lite margarin och en kaffeliknande vätska. Varje dag
deltog fångarna i flera timmar långa appeller (uppställning
och kontrollräkning), som också var en form av trakasserier i lägret.
Barn och ungdomar behandlades på samma grymma sätt. SS-män och
funktionärsfångar (kapos)
förfogade över en rad olika straffmetoder. De fick till och med
ostraffat mörda andra fångar. En
särskild roll i straffsystemet spelade block 11 (s.k. ”dödsblocket”),
där man förutom straffkompaniet inkvarterade s k polisfångar.
Polisfångarna var polska medborgare, som huvudsakligen misstänktes
för medlemskap i motståndsrörelsen. De väntade på parodiska
rättegångar, vilka Gestapos ståndsrätt från Katowice
brukade genomföra i en av salarna i dödsblocket. Som resultat av varje
sammanträde dömdes och avrättades hundratals personer vid ”dödsväggen”.
I källaren av block nr 11 fanns det även andra typer av straffceller,
som t ex
mörkrum och ståceller.
I
början av september 1941 genomfördes i dödsblocket det första försöket
att döda människor med hjälp av giftgasen Zyklon B. Våren
1941 grundades ett läger för sovjetiska krigsfångar i en särskild
avdelning av KL Auschwitz. Uttrycket ”krigsfånge” skulle bara
skapa det skenbara intrycket av att nazisterna respekterade
internationella konventioner och lagar. SS brukade i själva verket
behandla de sovjetiska krigsfångarna sämre än vanliga fångar.
I
början av mars 1941 blev lägret i Auschwitz visiterat av SS-Reichsführer
Heinrich Himmler. Efter sitt besök beordrade Himmler bl a -
att påbörja en utbyggnad av lägret för att få plats med
inkvarteringen av Det
nya lägret byggdes på byn Brzezinkas (Birkenau) mark. Lägret var
ungefär 30 gånger större än KL Auschwitz. 100 000 fångar
skulle bo i 300 baracker. Snart tillkom ett nytt projekt för att utöka lägret
i Birkenau och då inkvartera 200 000 personer i 600 primitiva
bostadsbaracker. Detta senare projekt slutfördes aldrig, på grund
av att krigslyckan vände för nazisterna, Katastrofala
sanitära bostadsförhållanden hade stor inverkan på den höga
dödligheten bland fångarna i lägret. I varje barack och block
bodde flera hundra fångar. Under de första månaderna av lägrets
existens fick de sova på rutten halm eller trasiga halmmadrasser. Så
småningom installerades primitiva britsar i fångarnas sovsalar.
Britsarna gav ytterligare möjligheter för att höja antalet av fångar
på bekostnad av komforten. Endast Kapos (funktionärsfångar)
var priviligierade och fick bo i enkelrum.
Det
otillräckliga antalet sanitära anläggningar, bristen på badrum
samt ständig vattenbrist ökade risken för olika sjukdomar och epidemier.
I lägret var det omöjligt att tvätta sig varje dag och fångarna
fick heller inte tvätta sina kläder. Hela året måste de ha
samma smutsiga och nedlusade kläder; underkläderna fick de byta endast
ett par gånger om året. Till
följd av konferensen i Wannsee nära Berlin (den 20 januari 1942) blev KL
Auschwitz utsett till huvudutrotningscentrum för alla europeiska judar.
Projektet för den slutliga lösningen av den judiska frågan i
Europa var definitivt utan motstycke i världshistorien. Våren
1942 började de första järnvägstransporterna med judar anlända till dödsfabriken
Auschwitz – Birkenau. Judarna levererades med vanliga godsvagnar, utan
mat och tillgång till vatten. Efter flera dagars resa kom de första
transporterna till en ramp på godsstationen i Auschwitz (die
alte Judenrampe), där judarna delades i två grupper (män,
kvinnor och barn). En selektionsprocess sattes igång, under vilken
SS-läkarna valdes ut de människor, som ansågs vara tillräckligt
starka och friska för att orka jobba. Knappt 25 procent av de nyanlända
judarna uppfattades som arbetsdugliga och registrerades som nya fångar.
De andra, dvs gamla, sjuka, handikappade, gravida kvinnor och barn, var för
svaga för att få jobba under en längre period och skulle därför
mördas omedelbart efter ankomsten till lägret. För att undvika kaos och
panik lurades de som ratats i selektionerna till att tro att de skulle gå
och duscha.
Ursprungligen
drevs de dödsdömda judarna in i två provisoriska gaskamrar, som
upprättats i de gamla bondestugor som fanns utanför lägret i Birkenau
(”Röda huset” och ”Vita huset”). Våren 1943 togs fyra stora
duschrumsliknade gaskamrar och moderna krematorier i drift.
Utrotningsprocessen var helt begränsad till dygnskapaciteten av
krematorierna. I lägrets alla krematorier kunde man bränna ”knappt”
5 000 kroppar om dagen. På grund av detta brändes kropparna även på
speciella brännhögar. Likbränningen utövades av en speciell
arbetsgrupp, som huvudsakligen bestod av judiska fångar - Sonderkommando.
Detta specialkommando hade också uppgiften att ta hand om askan och
att krossa benresterna efter bränningen. För att rationalisera förintandet
av judarna byggdes våren 1944 en ny avlastningsramp vars slut låg
helt nära gaskammaren och krematorium II och III. Just på denna
ramp bestämdes om liv eller död för hundratusentals judar från
Ungern. Judarna
var övertygade om att de skulle bli deporterade till ett annat land, där
de fortfarande skulle kunna leva vidare som vanliga och fria människor. Därför
hade de stora mängder av bagage med sig. Deras resväskor transporterades
till lägerförrådet, Kanada,
där innehållet sorterades och skickades till flera institutioner
och organisationer i Tredje riket. Det som skulle visa sig vara något
av värde för nazisterna kunde vara helt vanliga föremål som t.ex.
kläder, skor, borstar, tandborstar, glasögon eller proteser. SS
kunde även utnyttja kvarlevorna av människor på sitt eget sätt.
Sonderkommandot måste klippa hår från de mördade (för
att få material till filttyger) och drog ut guldtänder. Mänsklig
aska använde de som gödsel. Zigenare
uppfattades också som en sämre ras och skulle således dela
judarnas öde. Zigenska barn och tvillingar blev offer för doktor
Mengeles ”medicinska” experiment. Med sådana experiment ville
han bl a bevisa den germanska rasens överlägsenhet. De
icke-judiska barn som motsvarade de tyska kraven på germansk fägring
skickades till Tredje riket för att vara grundmaterial vid tillverkningen
av nya generationer rena arier. KL
Auschwitz erbjöd också oerhört stora möjligheter till att genomföra
olika meningslösa förbrytarexperiment, helt utan motstycke! Nya
transporter och selektioner garanterade obegränsade leveranser av nytt
"forskningsmaterial" åt de nazistiska läkarna. November
1943 fick lägret i Auschwitz en ny kommendant, SS-Obersturmbannführer
Arthur Liebehenschel. Under hans ledning delades lägret i tre delar: -
KL Auschwitz I-Stammlager (huvudlägret i Auschwitz) -
KL Auschwitz II-Birkenau (lägret i Birkenau) -
KL Auschwitz III-Monowitz (samt med en stor kedja av mindre underläger;
Kommendanten
i KL Auschwitz I var fortfarande den högste befälhavaren för
SS-garnisonen och överordnad kommendanterna i Birkenau och Monowitz. I
maj 1944 utnämndes SS-Sturmbannführer Richard Baer till lägrets siste
kommendant. Redan
sommaren 1944 var nazisterna medvetna om att Tyskland skulle förlora
kriget. Då inleddes då ett projekt för att mörda alla fångar
och jämna lägret med marken.
Den
18 januari 1945 valde man ut ungefär 58 000 fångar, som tvingades
till att vara med i speciella evakueringsmarscher mot andra
koncentrationsläger eller järnvägsknutar i det ockuperade Polen. Därifrån
skickades sedan fångarna vidare mot Tredje riket. Under sådana
”dödsmarscher” utrensades eller frös tusentals personer ihjäl.
Samtidigt
började SS-männen förstöra alla bevis och spår av sina förbrytelser.
De förstörde bl.a. lägrets arkiv och sprängde gaskamrar och
krematorierna nummer II, III och V i KL Auschwitz II-Birkenau. Det fjärde
krematoriet hade redan förstörts av fångarna från
Sonderkommandot, under ett uppror i början av oktober 1944. Den 23
januari 1945 gjordes ett försök att bränna ner lägerförrådet
Kanada II i Birkenau, där man förvarade ägodelar som stulits från
fångarna.
I
alla dessa läger stannade omkring 9 000 fångar (därav ca 7 000 i
huvudlägret), huvudsakligen patienter från lägrens sjukhus. En del
av dem blev ihjälskjutna av de retirerande SS-trupperna. Den
27 januari 1945 befriade Röda armén KL Auschwitz samt lägren i Birkenau
och Monowitz, liksom underlägren. I det befriade huvudlägret grundade
ryssarna ett militärsjukhus, vilket övertog PCK (Polska Röda korset).
Snart
kom volontärer, de polska myndigheterna och speciella kommissioner till Oœwiêcim
för att hjälpa de före detta fångarna. Trots
att nazisterna försökte förstöra alla bevis på sin förbrytarverksamhet Trots
fleråriga forskningar har man tyvärr inte lyckats utreda det exakta
antalet Auschwitzsoffer. Man kunde bara anta att det till Auschwitz
deporterades minst 1,5 miljoner personer (därav minst 230 000 personer
barn och ungdomar) och utdelades ca 405 000 fångnummer. De flesta
deporterade var judar från hela Europa. Man antar att ungefär 90
procent av alla Auschwitzsoffer har varit just judar, huvudsakligen från
Ungern (ca 438 000) och Polen (ca 300 000). I lägret mördades även ca
75 000 polska medborgare, ca 21 000 zigenare och ca 15 000 sovjetiska
krigsfångar. Numera uppskattar man att det totala antalet offer inte
har överskridit 1,5 miljoner. Under
knappt 5 års existens blev KL Auschwitz det mörkaste avsnittet |
|
|
|
|
|
Hur kommer man till Auschwitz? Bilder från KL Auschwitz II-Birkenau
|
|
Michal Kubica -
auktoriserad svensktalande guide och reseledare tel: +48 (0)502 759 885
|